workaway, hemlängtan och grekisk lunch i Albanien

obs. skrev detta för 10 dagar sedan men glömde posta!

Albanien är främst känd för sin riviera, vilket är helt förståligt. Mellan Sarandë i söder och upp till Vlorë hittar du fantastiska byar och stränder dit massturismen ännu inte hunnit. Vi fann en workaway likt den vi gjorde i Corfu i Qeparo, en pytteliten by ca 1,5 timme från Sarandë. Det fanns 2 restauranger och en liten supermarket, inte mycket mer än så. En vecka spenderade vi hos en väldigt vänlig men kAOSIG familj. Vi målade balkonger och ett dussin med stolar. lagade massvis med mat! och hade stranden helt för oss själva. Badade till solen började gå ner, lyssnade på böcker och jag hann få två breakdowns med hemlängtan deluxe.

massor av bunkrar finns fortfarande kvar, överallt i landet. En del har de tagit tillvara på och gjort till barer och museum, en del mindre som denna finns bara som en påminnelse.

Strandpromenaden som går längs hela den lilla byn. 

Sista kvällen tog Claudio, vår host, med oss upp till bergen/Qeparo old village. Där uppe bodde alla under kriget och har på senare tid börjat flytta sig neråt mot havet. Väldigt, väldigt fint och rogivande var det där uppe när solen gick ner.

Efter en veckkände vi oss jätteklara med denna lilla by. Särskilt jag som är ganska så rastlös! Ibland är det nog tur för annars hade Tomma förmodligen kunnat fastna på ett sånt där ställe – lugnets gubbe 🙂 Vi hitch-hikade 20 minuter bort till Himarë där vi befinner oss nu! En betydligt mer livlig och turistig (med turistigt innebär det att vi kan skymta en/ett par på stranden och att det finns restauranger med menyer!) stad som känns otroligt genuin. Vi bor några meter från stranden på ett mysigt hostel för backpackers. Utanför springer albanska barn runt och leker medan deras föräldrar och släktingar sitter på någon av restaurangerna och dricker raki! Hostels är kul – vi möter mycket roligt, intressant & annorlunda folk.

 

Igår skulle vi försöka vara lite hurtiga och hika bort till en secret beach vi hört talas om. Vad vi trodde skulle vara en enkel promenad över berget blev svettiga 40 minuter utan någon liten strand i sikte. Men så råkade vi kliva in på familjen Menikos tomt. En grekisk familj vars barn har flyttat till Stocholm och som hemskt gärna ville bjuda oss på kaffe och raki i deras paradis till hem (underdrift!). En kaffe och några raki blev i alla fall en inbjudan till lunch idag och vilka är vi att tacka nej till mat?! Så i 3,5 timme har vi ätit och skålat idag. Pappan Christos fångade fisk till oss, mamman Valentina lagade magisk mat och mormor Elena ville kramas och skåla mest hela tiden. Vi är fortfarande mätta och VÄlDIGT belåtna. Fint att bli inbjuden så där. Det var inte lätt att kommunicera då de knappt kunde ett ord på engelska och vi är tyvärr inga grektalare. Men med charader kommer en långt! 

Vår lunchspot idag, ute på den där udden. Där håller de på att renovera för att starta en restaurang och sommarhus. Stort som ett slott är det och ni ser ju utsikten!

Här har vi Christos firrar, tzatziki, grekisk sallad, potatiskakor, helt sjuka oliver från deras trädgård, färsk potatis och spenat, bröd och massa vin. Faktiskt den godaste måltid vi ätit under våra nu 3 månader på resande fot.

Giamas!

Pallar mullbär!

Efter 3,5 timmes lunch så följde Valentina och Elena oss tillbaka till byn. När vi trodde att vi skulle säga hejdå ville de ta med oss till deras andra hus som var lika gigantiskt det. Självklart bjöds det på mer vin och även massa godis och efterrätt. Vi höll på att sprängas :-))

hejdå corfu, fotboll i Sarandë & en tur till blue eye

Hej på er! Vi har haft fullt upp här, inte tror ni väl att vi latar oss på vår resa? 🙂 Efter två veckor och ganska många timmars slit med både penseln, spaden och kroppen har vi lämnat corfu men bär med oss minnen för livet. Det har varit två helt fantastiska veckor och vi saknar Jane & Harry redan, väldigt mycket!

Vi tog snabbåten på 30 minuter över från Corfu town till Sarandë i Albanien. Alltid lika spännande att få komma till ett nytt land. Vi hade bokat två nätter på ett ganska risigt hostel men vi hade det himla bra ändå. Vi badade i turkost hav, tittade på champions leauge-finalen med vår franska sänggranne, drack albanskt rödvin (ingen jättehit) på balkongen med corfu som utsikt och vi hyrde moppe och begav oss till Syri i kaltër aka blue eye.

  Efter 40 minuter moppefärd in i landet längs turkosa bäckar och höga berg kom vi fram till Syri i kaltër. Det finns flera blue eye i Albanien men detta är den mest populära. En vattenkälla på över 50 meter, typ 13 grader iskallt och så turkost att det nästan är löjligt. Omöjligt att fånga på bild. Naturen runt omkring är ju inte jättetråkig heller!

superturistigt bildbevis att vi har varit här. Detta är dock vid den lilla restaurangen som finns intill där du kan pausa för lite mat eller en kall öl. 

Vi valde dock att lämna alla turister och äta lunch på en liten, mysig familjerestaurang vi hittade på vägen tillbaka med moppen. Den albanska maten känns väldigt inspirerad av framförallt Grekland men också Italien. Detta skulle likaväl kunnat vara en typisk lunch i Grekland. Fetacheese, sallad, oliver, bröd och olivolja. Plus några korvformade köttbullar som Tomma prövade. Det var i alla fall mycket gott!

Efter två nätter i Sarandë hoppade vi på en lokalbuss och begav oss iväg längs den albanska rivieran. Första stopp: Qeparo. Mer om det nästa gång, puss!